ETT ÄVENTYR VID SEGLING
Detta är ett nödanrop! Detta är ett nödanrop!
Detta är historien om en 24-timmars segling för 20 år sedan som bjöd på dramatik och egendomligt upprepade händelser. Lars Öhjne och hans besättning ombord på Najad 34:an "Granny II" fick uppleva verkligheten bakom de korta raderna i Sjöräddningssällskapets journaler. Artikeln var ursprungligen publicerad i SXK:s årsskrift 1982.
Det finns förmodligen många med mig som med förtjusning läser Sjöräddningssällskapets årsböcker och utdragen ur de olika stationernas journaler. Kanske inte så mycket för det som verkligen står där, utan snarare för det man anar mellan raderna. Det brukar inte behövas så mycket fantasi för att uppleva dramatiken, och den säkert många gånger bistra verkligheten, bakom de knappa orden.
Men ibland kanske inte ens den livligaste fantasi räcker till. Följande utsnitt är hämtat ur Årsboken för 1981 och Fjällbackastationens journal. Tidpunkten är den 31 augusti, samma dygn som vi ombord på Granny II, och över 200 andra besättningar, seglade höstens 24-timmars på västkusten:
"Larm kl 00.00 från lotsarna Brofjorden, som meddelade att en segelbåt med fyra personer ombord råkat ut för roderhaveri i den NO-liga vinden, 13-15 m/sek, utanför Fjällbacka. Lämnat hamnen så fort som möjligt, cirka fem minuter efter larm. Bogserat in haveristen till Fjällbacka. Förtöjt kl 01.30. Larm igen kl 02.25 från lotsarna Brofjorden som meddelar att ytterligare en båt med fyra personer ombord fått roderhaveri i den hårda vinden utanför Väderöarna. Ryckt ut och bogserat in haveristen till Fjällbacka, där vi förtöjde kl 05.00".
Granny's loggbok berättar en annan sida av samma händelser. Dramatiken för vår del började vid 22-tiden Vi rundar Väckers fyr utanför Havstenssund samtidigt som vi hör sena vädret på radion. Fortfarande kulingvarning; "nordostlig vind, omkring 15 m/sek i bohuskustens farvatten". Det stör oss knappast.
Start vid Skallens fyr
Tvärtom, vi har haft en verkligt fin segling norrut från startplatsen
vid Skallens fyr, längst ut på Marstrandsön. 53 distansminuter
på 9 timmar får man inte uppleva varje dag. Visserligen hade
det tagit lite tid att hitta rätt segelsättning. Vi hade provat
flera kombinationer, men de senaste timmarna seglat med bottenrevad stor
och full kryssfock. Så här balanserade hon perfekt och krängde
inte mer än vad som var bekvämt.
I skymningen hade vi smugit oss in i Fjällbackaskärgårdens sjölä och ätit en god middag. En indisk-inspirerad gryta (portionsförpackad i folioformar som vi värmde i ugnen) samt bröd, ost, lättöl och kaffe. Lagom till mörkret var alIa ombord varma, mätta och belåtna.
Förutom skepparen består besättningen av brodern Christer och gamle gode vännen Ove. Båda med sina söner på 14 resp. 16 år. Båten är en Najad 34. Ny för alla utom skepparen som hunnit segla henne några månader.
Sista biten fram till Väcker hade gått lite fortare än beräknat. Att det skall vara så svårt att bedöma avstånd i mörker! Nu skulle vi plötsligt slå, lyssna på vädret och ta ut nya kursen ungefär samtidigt. Vi vänder genom vinden och lägger oss på en läns med SSV kurs. Nu gäller det att hitta den vita sektorn i aktern som skall leda oss rätt. Det är kolsvart, det går fort och framför oss väntar två prickar som vi måste emellan innan vi är ute på Väderöfjorden och den trygghet som öppet vatten ger om natten.
Med den bottenrevade storen på ena sidan, och focken på den andra, forsar vi fram i mörkret. Allt vi ser är kompassen och fyren bakom oss. Rorsman stirrar förut, utan att se något. Claes håller utkik bakåt och rapporterar varje blink:
Vitt! vitt! vitt! vitt!
Så en oändlig väntan. Så igen:
Vitt! vitt! vitt! vitt!
En ny lång väntan och samma spänning igen.
Hur långt har vi kommit, har vi passerat prickarna? Varför tusan nollställde vi inte loggen vid fyren? Febril aktivitet utbryter vid kartbordet när vi försöker få bäringar till ett par andra fyrar som vi ser då och då. Men vilka fyrar är det? Vilka karaktärer har de egentligen? Ar de släckta när det är mörkt, eller är det vågorna som skymmer sikten? Det känns som det går otäckt fort och vi stirrar efter bränningarna förut, fortfarande utan att se något.
In med focken
Det känns också som om den utslagna focken hindrar sikten, trots att vi bara ser den lilla biten närmast halshornet som Iyses upp av lanternan. Vi rullar in focken - och det känns i varje fall lite friare. Men det går fortfarande nästan lika fort. Utkikens monotona vitt, vitt, vitt, av -bryts plötsligt av rött! rött! rött! RÖTT!
En försiktig korrigering med ögonen fixerade på kompassen och tankarna på bommen och risken för gipp. Fortfarande rött, det var väl åt rätt håll vi korrigerade? KolIa kortet! Så vitt igen, skönt!
Samtidigt som det börjar bli allt svårare att hålla kontakten med fyren i aktern, ljusnar himlen något. När månen bryter igenom molnen för en stund anar vi en ö på babordssidan. Morön? Det måste vara Morön, jag känner igen den karakteristiska silhuetten sen en varm och solig semesterdag när vi låg härute och tampades med en HR 352:a.
Vi var äntligen ute på öppet vatten. Nästa "punkt" är Skålholmens fyr tvärs över Väderöfjorden. Vi har över 7 Nm dit.
Ut med focken igen, och dags att vila för två man. Jonas, 14-åringen, anmäler sig frivilligt. Han lägger sig i förpiken och somnar genast. Här ute upplevs inte farten lika intensivt. Och med vinden i ryggen är det inte speciellt kalIt. Sömnen börjar istället dra i ögonen nu när vi kan koppla av. Vi har en fin sIör och Granny rör sig mjukt och behagligt.
På ganska långt håll ser vi ett ljus. Måste vara en annan 24-timmars seglare. Det finns väl inga andra som "frivilligt" är ute i det här vädret, och mitt i natten. En stund senare möter vi ett "maskindrivet" fartyg på över 50 meter och undrar om de ser oss. De passerar dock på betryggande avstånd.
Så upptäcker vi ytterligare ett ljus föröver. När vi kommer närmare ser vi att det är en seglare med däcksljuset tänt. I kikaren tycker vi oss se att de håller på att byta försegel. Vi undrar lite över valet av tidpunkt och plats men seglar vidare i mörkret ut mot Skålholmen.
Nödbloss
Helt kan vi dock inte släppa den andre seglaren ur tankarna och kastar
en blick akterut då och då, även sen vi inte längre
ser något Ijus. Så plötsligt; ett starkt flammande gulvitt
sken! Det känns lite otäckt först. Sen helt kallt. Jag
hör mig själv säga:
- Det är ett nödbloss, vi vänder, starta motorn, in med focken! Håll ögonen på Ijuset, kontrollera kompasskursen, och väck Jonas!
Besättningen reagerar som om vi aldrig sysslat med annat än sjöräddning i hårt väder. Ändå har ingen av oss några större erfarenheter att falla tillbaka på. Ove och Christer har seglat egna båtar några år men knappast varit ute i sådana här förhållanden. Själv har jag sju semestrar i mindre hyrbåtar bakom mig, men förra sommarens 1400 M var de första i en egen båt, en Monsun 31. Förmodligen var det Najaden Granny som i stor utsträckning gav oss denna känsla av trygghet och förvissning om att vi behärskade situationen. En känsla som förresten följde oss hela natten.
Blosset slocknar snabbt, men vi ser ett annat ljus istället och har inga svårigheter att gå upp till haveristen. Det är en ganska liten båt (Avance 24:an Fojo fick vi veta senare) och den rullar rejält i sjön. Seglen är nere nu och ett par man jobbar med en dragglina i fören. De har kanske chansat på att nå ner och få fäste i en av grundklackarna som finns här ute.
- Roderhaveri, kan vi få bogsering, ropar någon över vågorna. Vi gör iordning en 30 meters lina och lägger fast den i pollarna på akterdäck och går upp vid sidan av Fojo. Ove får över linan på första kastet och när de fått ordning på draggen börjar vi dra. Trots att de inte kan styra Fojo hänger hon med snällt, och bogseringen går helt utan problem. Vi kan också göra bra fart mot sjön.
Sjöräddningen kontaktas
Efter att ha försökt bestämma positionen så exakt
som möjligt (ca 2 M OSO Plogjärnet) får vi kontakt med
Lotsarna Brofjorden på 11A.
De kontaktar i sin tur båt Lions i Fjällbacka, som anropar oss efter en stund. De lovar komma ut och möta, och vi berättar att vi tänker gå via Södra Syster in mot Brände Holme och sen vidare mot Fjällbacka.
Jonas kämpar för att hålla sig vaken, han vill så gärna se när Lions tar över bogseringen. Vi lovar att väcka honom och han går tillbaka till förpiken, och somnar direkt trots att Granny rör sig en hel del i den grova motsjön. När vi närmar oss Södra Syster ändrar vi kurs och får vinden och sjön från sidan. Vi kontrollerar då och då hur det går för Fojo genom att Iysa på dem med en handstrålkastare. Frånsett att de rullar våldsamt tycks allt gå bra. Själva märker vi inte så mycket i vår djupa ombonade sittbrunn, men nar vi ser hur Fojo bär sig åt förstår vi att det går en hel del sjö.
Vi har kontakt med Lions ett par gånger på kanal 16 under vägen in och möter dem strax innanför fyren Brände Holme, alldeles norr om en av västkustens populäraste semesterhamnar - Gluppöbassängen. Nu är vi inne i lä bakom holmarna, och det är inga problem för Lions att ta över. Christer Iyckas väcka Jonas som yrvaket tittar upp. Han verkar besviken över bristen på dramatik och går och lägger sig Igen. Själva vinkar vi adjö till Fojo och Lions och återupptar seglingen. Upp med den revade storen och ut med focken. Klockan har hunnit bli ett, hela operationen måste ha gått på ungefär en timma. Vi är inte helt säkra på klockslagen, det har funnits så mycket annat att tänka på.
Nöjda
Radion får stå på när vi fortsätter vår
avbrutna färd mot punkt 77 och Skålholmen. Claes går
och lägger sig men ingen av oss tre vuxna känner för sömn
just nu. Vi sitter faktiskt och är ganska nöjda. På något
sätt har vi upplevt det hela mer som en rolig och lite spännande
lek, än en dramatisk händelse där en annan båt hade
haft ganska stora problem om vi inte råkat vara i närheten.
Vi dricker lite varm choklad och kurar ihop oss bakom vindrutan och den
stora sprayhooden. Vi går med Södra Systers vita sektor i ryggen
tills vi kommer fram till Skålholmens vita föröver. Det
börjar kännas lite dåsigt igen och vi diskuterar vem som
skall gå och lägga sig.
Radion har i stort sett varit tyst, men nu hör vi någon som anropar en upplyst fiskebåt som skall ligga NO Kilen, 3-4 M norr om Väderöarna. Vi undrar vad de vill fiskebåten men hör inget svar. Jag stannar ändå kvar nere vid radion. Så plötsligt:
- Detta är ett nödanrop! Detta är ett nödanrop!
Jag stelnar till och håller andan. Så kommer rösten tillbaka.
- Detta är Kryssarklubbens Jambo som anropar alla båtar i närheten av Väderöarna. Detta är Kryssarklubbens Jambo....
Nytt roderhaveri
Jag vänder mig ut mot sittbrunnen och berättar för de andra,
de tror mig knappast. Sen svarar jag på Jambos anrop och får
veta att de ligger ute vid Kilens Ijusboj med roderhaveri!
Rösten i radion är alldeles lugn och saklig och det känns nästan overkligt. Efter- som vi just har passerat Plogjärnets vita sektor i väster vet vi relativt exakt var vi är och börjar ta ut kurs och distans till Kilen. En NNV kurs skall ta oss alldeles innanför holmarna norr om Storön, sen gäller det bara att veta när vi har passerat sista holmen och kan gå västerut mot Kilen. Vi skulle kunna utnyttja fyrarna, men det innebär en något längre väg. Alldeles för lång tyckte vi just då.
Jag fick kontakt med Jambo igen och berättade att vi hade cirka en timmas gångtid ut till dem. Vi bad dem också tända däcksljusen när vi kom närmare. På något sätt var vi så uppfyllda av vår sjöräddarroll att vi glömde fråga om de kontaktat sjöräddningen. Vi funderade inte heller över om någon annan båt var närmare, och kanske redan på väg. På något sätt var det här vår uppgift.
Vi fick en halvvind norrut och loggen slår runt 7 knop. Vi kan inte gå snabbare för motor - och definitivt inte bekvämare. Sjön blir grövre och grövre ju längre ut vi kommer, men Granny tycks trivas och går torrt och fint genom vågorna. Efter en halvtimma får vi syn på ett kraftigt Ijus snett förut och ändrar kursen något. Vi ropar på Jambo och ber dem blinka med Ijuset för att förvissa oss om att vi hittat rätt.
Kontakt
Ingenting händer. Vi Iyser på våra segel med strålkastaren
och frågar om Jambo ser oss. Dom ser inget. Det måste vara
fiskebåten vi har rätt föröver. \ii ändrar
kurs igen och stirrar och stirrar ut i mörkret. Så upptäcker vi blixtarna från Kilen i VNN och efter en stund ser vi ett svagt Ijus alldeles intill. Vi ber Jambo blinka, och nu är vi rätt. Den lugna rösten från Jambo konstaterar nöjt att de nu också ser vårt upplysta segel. Radiokontakten har hela tiden fungerat fint med korta klara besked åt båda hållen.
Vi försöker uppskatta deras position och förstår att de måste ligga ganska nära västpricken SSO om Ijusbojen. För att undvika pricken går vi därför upp mot Iysbojen, startar motorn och tar ner seglen. Christer försöker väcka Jonas, dock utan framgång.
På vägen mot Jambo "känner" jag att vi är nära pricken. Jag hinner inte mer än säga: "Håll utkik efter pricken", förrän jag anar den alldeles framför stäven. Jag får över rodret och vi passerar så nära att vi nästan kan röra vid den. Det kändes obehagligt.
Jambo visade sig vara en Mistral 33. Hon rullar våldsamt i den grova sjön. Masten sveper fram och tillbaka genom luften och vi håller oss på behörigt avstånd.
Efteråt fick vi veta att de råkat ut för roderhaveriet 3 timmar tidigare. Beslaget mellan hjärtstocken och rodret hade släppt. (På Fojo hade rodret brustit tvärt av!) Med hjälp av motorn och med en garderobsdörr och kojunderlägg nedstuckna bakom båten hade man försökt manövrera in mot kusten. I den hårda vinden och grova sjön hade det dock misslyckats. Fiskebåten hade befunnit sig ganska nära, men de hade inte lyckats få kontakt med den. (Mig veterligt hade de dock inte använt nödbloss eller raketer).
Lätt bogsering
Vi gör en stor cirkel runt Jambo, utom räckhåll för
den svajande riggen, medan de gör iordning en lina. Hon ligger tvärs
i sjön och genom att gå upp för om, och vinkelrätt
emot henne, Iyckades vi komma tillräckligt nära för att
det skulle gå att få över linan. Vi gör fast i akterpollarna
och börjar sakta dra. Det här var en stor båt, (5,5 ton)
och den grova sjön är rätt emot. Men det går förvånansvärt
lätt, och efter ett tag gör vi rätt bra fart. Aven om vi
stampar en hel del.
Jonas sover fortfarande i förpiken. Snacka om god nattsömn!
Jonas 14 år, pojken som lyckades sova sig igenom hela räddningsoperationen
Nu först dyker tankarna på Sjöräddningen upp. Jo, Jambo hade försökt med sin radio flera gånger men inte fått någon kontakt. Jag går ner och anropar lotsarna Brofjorden igen på 11A. Det är inga problem att få kontakt, men de är lite förvånade och påstår att Lions redan har kommit i hamn med vår båt. När de förstår att det var ytterligare en haverist på gång, lovar de väcka Lions besättning igen och vi redogör för läget och vi redogör för läget och vilken väg vi tänker ta in.
Ungefär halvvägs över Väderöfjorden får vi syn på ett starkt gult sken i SO. Vi gnuggar ögonen, det här är omöjligt. Ljuset försvinner, men dyker strax upp igen.
Det är nästan så att vi inte vågar erkänna för varandra att vi ser det. Det måste vara inbillning. Kollar med Jambo. Jo, de har också sett något. Ropar på Lions som nu är på väg ut på fjorden. Jo, de har också sett ett ljus.
Lurade av raffinaderiet
Vi tycker att vi har bogseringen under kontroll, så Lions går
söderut för att kolla vad det kan vara för ett sken. Vi
tar en bäring och lägger ut den på kortet. Kan det vara
raffinaderiet i Brofjorden? Vi anropar Lysekil, som påstår
att de kan se skorstenarna och där har minsann inte varit några
synliga eldslågor. En annan 24-timmars-seglare, någonstans
utanför Väderöarna, kommer in och påstår sig
också ha sett ett gult sken. Plötsligt har vi radiokontakt
med 4 olika stationer samtidigt. PR-radion är inte så dum när
allt kommer omkring.
Lions har under tiden gått söderut men rapporterar nu att där inget finns. Vi enas om att det måste vara Brofjorden trots allt. I höjd med Södra Syster är de framme hos oss och tar över Jambo.
Själva sätter vi segel igen och tar för tredje gången den natten ut kursen mot Skålholmen och punkt 77.
Jonas sover fortfarande och känner bara till Jambos äventyr genom våra berättelser och genom det tack vi fick från hennes besättning. Han har också fått SXK:s minnesplakett för 24-timmars besättningar med distansen; 142,6 Nm, ingraverad. Såpass mycket blev det nämligen efter kompensation för den tid vi ägnade oss åt att fylla i mellan raderna i Sjöräddningssällskapets årsbok.